krillekrocko

Oj vad konstigt det känns med en dag utan VM. Lite stressande att försöka se så många matcher som möjligt. Såklart ingen som tvingar mig men det är ju så sällan man får chansen att se alla stjärnor samtidigt och dessutom i logiska konstellationer. Jag menar alltså att det känns mer äkta med ett landslag än när t ex Inter spelar med 11 icke-italienare. Då får spelarna också visa vem som kan visa klass när det verkligen gäller. Zlatan kunde ju t ex inte dyrka upp Maltas fösvar utan halva Spaniens landslag i ryggen och Cristiano Ronaldo visar sig – som många av oss set innan - vara oroväckande mycket en fuskande lipsill. Hans namne, den riktige Ronaldo fick emellanåt kritik för att vara fet och lat, men när han på egen hand avgjorde VM-finalen med sina två superklassmål mot tysken 2002 – ja då snackar vi klass!

Första vilodagen i Sydafrika-VM och jag ska dela med mig av lite av mina reflektioner så här långt. Så kan vi ju se om jag ångrat mig om 2 veckor då finalen spelats.

Jag håller på de afrikanska lagen. Grymt överlägsen fysik, mycket god teknik, allt bättre taktik, men jäklar vad de klantar till det i avgörande lägen! Det är som om de inte orkar vara koncentrerade hela matcherna eller ens hela anfallen. Ghana i kvartsfinal utan stjärnan Michal Essien och eftersom domarna varit väl hårda mot de ibland opolerade afrikanerna, får Ghana klara sig utan flera bärande spelare. Men de kan ta Uruguay ändå, jamen jag tippar väl det då! Sydamerika ja, de har verkligen övertygat och kan ha tre lag i semin. Tungviktarna Argentina och Brasilien i final är ingen vågad gissning. Jag tippade totalfel och engelsmännen, de hade inte spelarmaterial nog att gå långt i år. Lika fel verkar jag haft om Tyskland. De spelar fint och bra men får nog stopp mot Argentina till helgen. Holland får beröm men trots att vi var där och turistade i april går jag inte igång på den och de åken mot Brasilien. Spanien har an fantastiskt uppställning men många har en bit kvar till toppformen. Det har Paraguay på sig att slipa på formen för sen väntar brassar.

Det har varit tydligt att europeiska länderna är sämre än vanligt. Om jag minns rätt var det bara Europa i semi vid VM 2006 (Ita-Tys, Fra-Por). Men nu var Frankrike pinsamma på många sätt och så som Henry fuska dem till VM med sitt handbollspelande (mot Irland i kvalet), var det rentav skönt att se dem åka ut med buller och bång. Italien har inte fått fram en enda ny stjärna sen guldet -06 och de ”gamla” stjärnorna har alla blivit sämre. D funkar det inte att sova i 4 timmar och glänsa i en halvtimme. 2006 hade de en del tur, i år en del otur. Många har filmat grovt men jag tror ingen varit värre än Slovakien. Tack för att de är borta. Hade kunnat hålla på Danmark om de varit lite mer profilstarka men nu tyckte jag ärligt talat att de bara tog plats från andra (läs Sverige, och nej, jag är inte bitterJ

Mitt världslag såhär långt: Kingston (Gha) – Ramos(Spa), Lucio (Bra), Conetrao (Por) – Muller (Tys), Schwiensteiger (Tys), Messi (Arg), Robben (Hol) – Fabiano (Bra), Gyan (Gha), Villa (Spa). Lite väl offensivt lag än men jag kan tänka mig att gå ner till 4-4-2. Bättre komma med fart bakifrån än att ha för många spelare som vill ligga uppe och vänta. I mitt slutgiltiga lag ska jag premiera dubbelarbetande mittfältare!

Minns ni vintern?

Härlig januaridag vid Blacktjärn.


Inte lätt att röra sig i alla de kläderna, men flyga går ju alltid!


Det kom bara mer och mer snö. Tillslut kände man sig rätt ... insnöad. Tänk att bara 3 månader senare, såg det ut...


Såhär:


Godnatt!

Efter gårdagens 12-timmars arbetsdag känns det skönt att få en hemmadag med Amanda. Nu är det förmiddagssovning för lilla hjärtat så då ska jag testa en ny giv – att blogga när det inte är natt, får se hur det går.

 Sen senast har vårens två löparmål (Göteborgsvarvet och Stockholm maraton) avklarats och kanske är det första gången jag varit nöjd med båda! Det kan ha att göra med att jag vid min numera aktningsvärda ålder har en mer nyanserad bild av vad jag klarar av, men det kan också ha att göra med att jag faktiskt sprang bättre än på flertalet år. Min kanske allra bästa löpgren är att gissa resultat. Innan Varvet sa jag till folk att jag skulle ha 1.18 – det blev 1.18.23. Innan S-maran hade jag gått ut med att 2.46 skulle jag vara nöjd med – jag fick 2.45.18. Varvet var ingen supertid (har sprungit snabbare där 13 gånger) men det positiva var placeringen, nämligen 72:a. Anledningen var att den 22 maj bjöd på en fuktig värme som gjorde att minst 95% av alla underpresterade. I svenska elitgänget rörde det sig om 2-3 min sämre tid än vanligt och bland motionärer upp mot 2 timmar rörde det sig om så mycket som 5-10 min. Lite märkligt eftersom det ”bara” var 25 grader. Luftfuktigtheten, kall vår och plötslig värme med stigande temperatur under eftermiddagen är tänkbara orsaker. Förra året är jag övertygad om att banan skandalöst nog var 300-400 m för lång, men i år stämde med nog bättre. 75 m för lång enligt min GPS men det är inom felmarginalen.

 Själv kände jag mig lite trög i 3 km, men sen lättade det och ett flyt infann sig till ca 12 km då jag blev trött. Lite väl tidigt men jag räddades nog av den mentala boost som det innebar att hela tiden passera andra löpare. Genom Nordstan och uppför Avenyn tog jag massa konkurrenter som brukar slå mig och fick ytterligare energi. Miltiderna 36.50 -37.37 var helt OK i jämnhet.

Det var således med förnyat självförtroende jag två veckor senare äntrade Lidingövägen och starten för huvudstadsmaran. 3.40-tempo de första km kändes väldigt lätt och fram till ca 14 km kunde jag bara flyta på. Därefter fick jag jobba på lite mer i ca en mil, då kom vad som kan betecknas som ordentlig trötthet. Inte helt slut men ändå tillräckligt jobbigt för att 17 km kvar skulle kännas rejält besvärligt. Tempot sjönk kontinuerligt under loppet (miltider 37,5 – 38,5 – 39,5 – 40,5) men det gick ändå att bita ihop och sista 7 km kunde jag trycka på lite extra men kramphugg i högervad sista km gjorde att jag inte kunde göra en ordentlig satsning på att komma under 2.45. Hade faktiskt trott på lite bättre placering (63:a) på den tiden men Stckohommarathonlöparen var väl på hugget i de ovanligt goda väderförutsättningarna (20 grader) efter tre raka år med 25-31 grader och stekande sol. Missade mit pers från 2002 med 1.04 men var 7 min bättre än förra året och detta var min tredje bästa maratid (av 13 lopp) och den bästa på 8 år. Antagligen för mycket fakta för de flesta men detta får funka lite som dagbok för mig själv också.

För de som ändå orkar läsa vill jag tacka familjerna Hamberg och Lavemark för ivrigt påhejande längs vägen och efter loppet – sånt värmer! Även Treudden var på plats med trogen representant J Allra bäst var ändå som vanligt mina trognaste fans Linda och Amanda!

Det blev en intensiv och väldigt lyckad helg som inleddes på fredagen med bilning till Gävle och storkusin Emils examen från grundskolan. Kalas med massa kusinlek på kvällen och sedan vidare till Stcokholm på lördag morgon. Efter felkörning hamnade vi på en parkering gratis och nära. Ibland är det rätt att göra fel. Efter ovan nämnd löpning blev vi bjudna på grillkväll och övernattning hos Lavemarks i Saltsjö-Boo. Nationaldagen fullbordade helgens 130 bilmil med hemresa.

 Amanda är numera betydligt med mobil då krypning har blivit ett nytt inslag i hennes liv. Promenad med lekvagn på gräsmattan är en annan favorit och finns med på charmig videofilm.

Kan vara lagom nu till sommaren speciellt om jag lyckas hålla gräsmattan välklippt och fin. Får bli en putsning i helgen. Ikväll tänkte jag gå på afterwork med jobbarkompisar. Ska bli kul om inte min nyvunna förkylning sätter käppar i hjulet.

Och så då fotbolls-VM, detta jätteevenemang som startar idag. Jag hoppas på att kunna se så många matcher som möjligt. Gruppspelet kan dock ge en viss osocial prägel på livet. När de kommer till kvarts och semifinalerna brukar en tomhet infinna sig över att det bara är en match om dan, eller – ännu värre, en varannan dag!

Jag tycker Spanien ser heta ut men det fattar väl de flesta. Kanske dags för England att ha tur? Jag hissar en varningsflagg för dem. Sen vore det kul om afrikanska lagen äntligen kunde lyckas. De spelarcharmigt på nåt sätt. Synd att inte Sverige är med såklart , men saknar även Ryssland. Kanske jag ska ta och VM-blogga, den idén tror jag knappast någon annan fått :-)

Åsså lite Amandabilder:

Sidebyfamiljen i gröngräset efter Göteborgsvaravet. Samma gräspplätt gäller sen 1984. Mitt 26:e "Varv" på banan och Mandas första som åskådare, och då....


... gäller det att göra ett bra första intryck. Amanda valde den coola stilen. ELler var det mamma som valde..?



Min storasyster Johanna har fyllt 40år och det firades på Jungman Jansson


Efter Stockholm marathon finns också en obligatorisk gräsplätt att vila ut på. Margaretha och Lasse är med och Amanda återställer energibalansen med banan.



I onsdags var Amanda på Gretas 1-årskalas. Som synes full fart som vanligt på dessa tillställningar!



Till sist: om ni inte visste det är det jättekul att göra snöänglar i sanden!

Idag kom sommaren till Partille! När jag kom cyklandes hem från jobbet satt min lilla familj och lekte i gruset mellan Brolyckan 13 och 14. Sen blev det nästan 2 timmar i gröngräset med min två tjejer.

Lite seg försommar kanske men för mig gör det inget, våren är tillräckligt härlig för att dra ut på. Jag har nog aldrig haft det bättre än såhär. Igår när jag sprang intervaller i Skatås vårgrönska kom mina små favoriter där på en grusstig och hejade på mig. Dessutom har jag inte farligt ont i varken hälsenor eller vader och förran veckans magsjuka är glömd.

Nu börjar det pratas Göteborgsvarvet lite överallt och idag var jag tydligen med på en stor bild i GT. Den var från förra årets start. Det var väl då jag förnedrades ned i grupp 1a. Där får jag "ståta" i år också. Det stannade visst vid 15 år i elitledet. Träningsmängden har inte varit nåt att yvas över men de pass jag kört har har gått över förväntan. Trots det vill det inte rikitgt lossna så jag gissar att jag hamnar på 78 min på lördag. Dock är vårens mål om ytterligare 2 veckor, nämligen Stockholm marathon. Det är en mycket bättre arrangerad tävling och distansen passar mig bättre. Helsinki marathon i augusti ska bli spännande, kanske kan det bli pers då. Trots sommarens antågande har jag ingen vidare OL-instinkt så kanske det blir en maraträningssommar. Det är roligare än det låter.

Jag skulle ju berätta lite om Holland sa jag senast.
Flygresan gick bra, det var Amandas första men hon tog det som en van resenär.

Kul att flyga!

Här, på Schiphol International Airport, väntar Amanda på att mamma ska hämta vagnen.

Vi blev hämtade på flygplatsen av min gamle antagonist i löpspåren, Fredrik Sturesson (ja han slog mig oftast, men ett par dagar senare skulle jag få tvåla till honom med 38 min på Rotterdams gator :-). Han förde oss till kedjehuset van Polanenpark 364 i Wasenaar, strax utanför Haag.
 
Dagen efter när Fred jobbade på sin rymdsond, var vi på pannkakshus med familjens tjejer Ida, Sara och Annika.


Det var stooora pannkakor!

Sturesson/Bengtssons favoritturistmål var Keukenhof, en blomsterpark med stort blomsterutbud. Parken har bara öppet 2 månader om året! Att vi alla sju kom ut på diverse utflyktmål möjliggjordes av att vi gästfritt fick disponera våra värdars andrabil - perfekt!


Lite svalt i luften men vårprakten gick inte att ta miste på.

Det var också här som Amanda hittade den stora träskon, se förra inlägget.

Att hämta nummerlappar i Rotterdam tog en hel dag. I alla fall om man ska hinna göra en miljonstad med tre små barn och efterhand rätt trötta vuxna.
Holland är, som de flesta vet, mycket platt. Men det fanns ett högt torn som man kunde åka upp i.


Här är vi, lilla familjen med Rotterdam i bakgrunden.

Det blev mycket lek hemma på Polanenpark. Stortjejerna Ida och Sara var jättegulliga med lilltjejen och de lekte bra tillsammans. Kamerabatteriet var inte riktigt laddat så sen blev det inte fler bilder från min kamera.


Sara och Amanda i lektagen.

Maran belv ungefär som förväntat för mig. Dock började det uselt, kändes som jag aldrig sprungit förr. Klumpigt och segt. Det var rejält kallt på mogonen när jag och Fred änlände till Rotterdam en timmer för tjejligan. Så det blev skapligt med uppvärming bara genom att hålla sig ofrusen. Kom igång skapligt och mellan 3 och 18 km fick jag en skön känsla. Sen slog motvinden till, jag tappade placeringar och sugen. Det lilla hopp jag hade att ta mig under 2.50 försvann runt 3 milsmärket då farten började bli klart över 4 min/km och steget obegripligt kort. Då jag, kanske tack vare temposänkningen, klarade mig utan vare sig kramp eller muskelbristning, kunde jag ösa på lite sista 2 km och landade på antändiga 2.51.07. Det placerade mig ett tag på 12:e plats bland Sveriges marathontider under året (och ligger fortfarande på topp 25 på A Lennarts årsbästa lista friidrott.se.). En dåligt förberedd Fredrik fick 3.29 (pers på halva är 1.11 så med lite mer träning kan han nog bemästra även helmaran). Tjejerna stred tappert och hittade smarta genvägar i storstadens larm. Skönt att åka gratis hem på tåget.

Sista kvällen fick var vi på strandrestaurang och käkade grym kycklingfrossa. Ska nog hitta nån bild på det till er trogna trogan läsare. Tills dess: keep shining!

Såja, rätt skönt och nästan busig känsla att plocka ut linserna och bara lägga dem på skrivbordet här vid sidan så de får torka bort. Ja det är 14-dagarslinser men eftersom jag inte tror att min optiker läser min blogg kan jag avslöja att de varit instoppade runt 20 gånger. Inklusive Tiomiladygnet ska sägas. Helgens begivenhet i Finspång, då jag sprang ut kl 02.40 och gick upp två timmar tidigare, kräver uthålliga linser. Det blev inte mitt 6:e Långa Natten-lopp, vad och hälsena satte stopp för det. Först tackade jag ja till denna sträcka som inte bara är en sträcka, utan också en idrottsklassiker. 16,8 km nattorientering är också bland det tuffaste och svåraste man kan ställas inför i idrottsväg.

Målgång för mytiska Långa Natten 2010.

Dock insåg jag att med de vadproblem jag haft, som bl a innebar att jag en vecka tidigare gick ner på 5 km i Lerumsloppet http://lerumstidning.com/nyhet_visa.asp?id=12291&sidnamn=SPORT gjorde att det bara hade varit dumt att chansa och riskera att förvärra skadan. Sprang istället sträckan efter, 9 km natt och det gick OK till min lånade lampa slocknade. Allt blev svart. Ett blekt reservlyse hjälpte mig att snubbla den sista dryga km in till mål.

Ja det var i alla fall skönt att få ut linserna. Nu känner jag mig redan piggare.
Ska gå och lägga mig nu så jag kan vyscha lilla underbara Amanda om/ när hon vaknar inatt. Jag är pappaledig imorn liksom idag. Lilla hjärtevännen är lite sjuk, har kräkts i 5 dar och idag var vi hos doktorn. Det var tydligen ett ganska snällt virus så det gick bra att ta emot besök i form av Andreas och Vera och leka lite lugnt med den sistnämnda i gröngräset.



P g a lillans sjukdom blev det inget Grabbataget i Borås med obligatoriskt Wranebesök idag utan Skatås 8:an på egen hand på 28.21 på lite väl fastande mage. Varvet närmar sig och nästa gång ska jag berätta om vår Hollandstripp.


Amanda och hennes kompis Sara i ett par holländska träskor :-)

Detta söndagsinlägg kommer inte att handla om senhöstens tråkiga fotbollsresultat eller en sömndrucken elitseriehockey. Inte heller om att jag idag efter 8,5 månaders karantän tog mig an och paraffinerade upp tre par längdskidor (och fick återuppleva vilken TID den sporten tar) eller om dagens fotvrickning i vildmaken som gjorde att jag fick besöka ett coolt hus. Jag kommer inte ens att vara politisk och ta upp eldhärjad skola eller insnöade Vellingebor.

Nej dagens inlägg blir istället ett måste tack vare alla fina Amanda-biler som vill ut till släkt och eventuella övriga betraktare. Here we go!


Något av det första som hände efter senaste blogginlägget en dryg månad bakåt i tiden, var att jag sprang Göteborg marathon. Viss krasslighet gjorde att jag trots skaplig form inte kunde vara med och slåss om segern. Lite synd då min tid från Växjö förra året hade räckt. Vad gör det när man ändå får allra härligaste och bästa priset!? Amanda var med och hejade (nåja, sympatiserde sovande från vagnen) men här är vi hemma igen.


Lilla damen kan väl snart springa själv. Redan vid 2,5 månaders ålder står hon själv - om hon får hjälp med balansen...


Den här glada skötbordsminen vill man ju inte undanhålla någon :-)

En oktoberkväll var hela familjen ute och gick i skogen runt Lilla Delsjön. Mys mys.


Kul att sitta i "gummipottan". Hon ser ut som en liten bebisbuddha!


När vi ändå är inne på lek, se vilken snärt lilltjejen har fått upp i handleden. Ballong på väg!


Vid årets sista höstbesök på landet i Bärfendal blev det storfika med sysslingarna. På bilden fr v Roger, Lillemor, Sofia, Amanda, Ronja, Johanna, Sten och Linda.



Det var frost på morgonen därpå så mamma ordnade fram björndräkten!



En vanlig men icke desto mindre mysig frukostscen.


Kalas kan som synes innebära att man får leka med stora tjejer. Det gick vilt till men Amanda verkade, trots sin lite uppskrämda blick, tycka det var helt okej att agera katapult i sittstol.



TITTUT! Genom köksfönstret kan man spana på den som diskar.


Trots att det var Smålandskavlehelg kunde Yngströms äntligen komma på besök och det hela gick så städat till att Gustav somnade. Det är mysigt att få vara liten ibland även om man är en cool kille.



Den 26 oktober är Amanda-dagen. Sitt livs första namnsdag firade vår lilltjej på det här sättet.




 
Två dagar senare var det min och Lindas bröllopsdag.
Då tog farmor och farfar hand om Amanda medan vi
var ute på restaurang, Heaven 23.


Har ni sett vad fint vi matchar varandra, Amanda är nästan kamouflerad!



I samband med traditionstyngda Finalloppet (som jag sprungit sen jag var parvel men nu ansett mig redo för gammelklass och tog min tredje raka andraplats i M35) kidnappade vi Andres som gift sig i smyg. Tyckte det var kul med en bild på hela Grupp röd som vi i Chalmersgänget av okänd anledning kallar oss. Det är inte så ofta hela gänget kan ses på en och samma gång.


Tillbaka till väsentligheterna, den här dagen i form av magträning till beskådande av nya favortiten Belino-flickan (det finns naturligtvis även andra leksakstillverkare).



Så underbart skönt man kan ha det. Vinterkoftan hann inte tas av innan John Blund kom och kastade sömn i ögonen och mössa sitter fint på som hos gamla tiders längdskidåkare.



Åhh, vad avslappnad lillgrodan blir efter ett bad!



Linda fyllde 33 den 13 november. HURRA! Jag och Amanda sjöng och fixade frukost på sängen. När lilla prinsessan skulle prova mammas presentmössa kom dock den lilla surläppen fram.



Men titta, den varade inte så länge, klart det är kul att fira mamma!!



På kvällen var det vuxenkalas och faster Johanna kunde göra skojiga djurljud...


... som Amanda och farmor kunde glädjas åt:-)



Har man sett en sån liten cooling!? Värsta inneflickan.



Igår var vi på besök hos morfar. Sorgligt nog är det här man hälsar på honom. Man vill så gärna tro att han kände att han fick finbesök av dessa båda godingar.



Nu kan vi detta va?! Man avslutar kvällen med en sovbild så blir man lugn till sinnet.
Godnatt!

Lilla älskade Amanda har fyllt 10veckor, det hela skedde i tisdags. Något kalas i traditionell mening var det inte tal om, men lilltjejen firade med att bada i sin gröna badbalja. Tror det var skojigaste badningen hittills för hon sprattlade och plaskade mer än någonsin.

Tänkte som vanligt dela med mig av lite Amandabilder, men först lite andra reflektioner.

Jag brukar ju göra lite nedslag i den svenska fotbollsserien som bär namnet Allsvenskan. Just nu är detpåtagligt enkelt att ranka göteborgsklubbarna. IFK har 50 poäng, Häcken har 40 dito, GAIS har 30 pinnar och Öis har 20 av den varan och lagen är placeringsmässigt utspridda på 2, 7, 11, 15. Klart man hoppas på Blåvit serieseger (trots den danska stolpfadäsen), men det allra viktigaste inför avslutningen är ändå att INTE Solna AIK vinner. Denna soptunna till klubb har förutom att de på omåttligt självupptaget sätt även officiellt kallar sig för bara ”AIK” trots att hundratals klubbar heter samma sak som föreningstillägg. För säkerhets skull hänger media på. Men det där är gamla nyheter, det är svansen med avskum som de släpar med sig. Inga riktiga supporters? Bästa fansen? Nej nej, det är tungt kriminella högt upp i supporterhierarkin och skrämda spelare och ledare stryker dem medhårs, ursäkta men jag måste kräkas.

Min bloggande lillebror brukar göra lite livsåskådningsbetraktelser på sin blogg (även om jag inte vet om han brukar kalla dem så) och nu hakar jag på: Småförkyld i nästan 2 veckor och på lördag stundar höstens maratonlopp för mig. Därav tog jag mig till apoteket och köpte ett paket med Echinaforce som ska lindra vid förkylningssymptom. Jag har retat mig på det förut nu ser jag en trend. Läkemedelsföretagen lägger ner många miljarder (ja det kostar så mycket) på att ta fram ett läkemedel, de trycker info på burken, på paketet och en mycket detaljerad bipacksedel medföljer. Men ingeningenstans kan man få reda på hur tabletterna ska inmundigas. Man förutsätts möjligen på apoteket fråga om de ska tuggas, sugas på eller sväljas hela. Hur kan man missa så flagrant? Jaja, bara jag blir frisk så är de förlåtna :-)

Att Amanda har kul i sitt gym har jag visat tidigare, men den här bilden tycker jag är så härligt medryckande att man änna själv vill provleka gymmet…


Svårt att få mer fart i en stillbild.

Magträningen körde vi tillsammans den här dagen.

För ett par veckor sen var min moster Febe och hennes dotter, alltså min kusin var med. Låter vanligt men kusin Hanna bor i Kina (alltså med ett ”n” så hon bor inte i den lilla orten i Markbygden utan i stora landet lååångt borta) och är inte i Göteborg riktigt varje decennium. Hanna jobbar som utrikeskorrespondent för Sveriges radio så man hör henne ibland men nu fick vi träffa tre generationer Sahlberg för med var även Amandas syssling, lilla Ester som är tre veckor yngre än Amanda.

Febe känns inte som nåt med gammel men hon är faktiskt gammelmoster till Amanda och den relationen funkar ju som synes hur bra som helst.

Amanda vill gärna sätta sig i respekt innan Ester åker iväg och blir kines så hon har tagit ett rejält grepp om lillsysslingens tröja. Om jag får säga det själv ser det ut som lilla kloka Ester ser upp till mig.

I söndags var hela Sidebyklanen på Korsåsen mor Anitas söndagsmiddag. Mycket gott och trevligt. Den yngste i klanen tog det riktigt piano.

Klart man kan slappna av när man är i såhär trygga händer som Jonathans. Han har redan planerat Amandas handbollsträning. Bus-Ludvig vill nog hellre lära ut fotbollskonster till lillkusinen.

Efter tio veckor har lilla vännen dubblat sin födselvikt och nog syns det att hon grovat till sig rätt bra.

     
Till vänster är från häromdagen och till höger är när hon just kommit hem från BB. Nu har hon nästan vuxit ur kudden.

För att uppnå en bra bloggharmoni har jag kommit på att det är bra att avsluta med sovbilder.

Inbäddad i björndräkten i sin babysitter på altanen ser rofyllt ut…

..och om man får ligga och dra sig en söndagsmorgon och själv får bestämma sovpose, då väljer Amanda den här. Sov gott!!

Lägger en mycket trevlig helg till handlingarna. Nu senast hade vi besök av Sankenfamiljen och Nils, snart 2 år, verkade vara förtjust i Amanda och klappade väldigt ömt och fint på henne.  
Amanda verkar trivas bra med Nils och hans pappa Peter (Sanken).

I fredags hade vi Baronenfamiljen på besök, vilket innebar 5 pers och Vera som är 3 månader äldre än Amanda är enligt oss föräldrar en framtida kompis. Än verkar de inte bry sig så mycket om varandra.


Från vänster: Amanda, Andreas (Baronen), Vera, Edvin och Ester.

 I lördags var Amanda med i tidningen. Det stod att hon är underbar och även om det vid närmare nagelfarning kan visa sig vara viss nepotism iblandat i den formuleringen, väljer jag att gå på GP:s linje här.

Mamma läser högt ur morgontidningen.

Frågan är förresten om inte min svartvitrandiga tröja passerat mormors ballong och numera är det allra roligaste man kan se – om du frågar Amanda.

 
Det var länge sen jag var nöjd med två tävlingar på en dubbeltävlingshelg men det hände i helgen. 21:a plats på medeldistans-DM i Guddehjälm (Kungälv) i lördags kanske inte låter så märkvärdigt, men mindre än 4 minuter bakom landslagslöpare som Jonas Pilblad och Marcus Millegård i fin men tuff terräng är jag nöjd med och ett riktigt fall framåt. Ett lugnt och ostört lopp och extra nöjd med att behöll skärpan när klubbkompis Johan Strand som fick syn på mig kontrollen innan, flåsade mig i nacken in mot näst sista. Tog det lugn in mot skärmen fick den och vann t o m den sträckan. Lite mer synd att Johan bommade och därmed missade segern. Skönt at få till det på den kortare och mer tekniska distansen även om jag inte har skogsspeeden som fanns när jag för 16 år sen kom 7:a på distansen. Nu hade jag ingen äldre före mig i listan vilket kan får en känna sig lite till åren J

Detta var också Amandas OL-premiär. Sin vana trogen sov hon sig igenom all dramatik i H21-klassen.

 Idag sprang jag Solvikingarnas Genrep www.solvikingarna.se i Skatås. En rejält kuperad tillställning som bestod av 8:an, en förkortad variant på milen och en grymt backig avslutning på häst- och grusstigar åt sydväst. Banan var enligt arrangörerna 25,4 km och skulle efterlikna Lidingöloppets bana (LL går om 4 veckor, därav loppets namn), vilket jag tycker de lyckades bar med.

Avslutningen var upp från Kärralunds camping till Skatås motionscentral, d v s samma stigning som bilbacken till Skatås men mycket kortare och brantare. Där var benen som bly men det var det värt för strax därefter fick jag mottaga blomsterkvast och jubel. Jag hade nämligen gått segrande ur striden med 3 killar som hade varit mycket jämna hela banan. Höll mig lite bakom på 8:an, flöt mest på där. På milen kände jag mig lite sliten så jag höll igen i uppförsbackarna för att kunna löpa ut på slätan och släppa på utför. Att jag inte kört så mycket kuperat på senare tid samt att min vänstra hälsena inte klarar att fjädra på vid brant uppför, bidrog också till upplägget. Sen var de här tre killarna starkare uppför, så var det men jag var grymt mycket bättre än dem utför. Många pratar om uppförsbackarna på kuperade banor men de innehåller ju faktiskt lika mycket nerförsbackar. Taktiken och fysiken funkade alltså. Jag var ikapp tätklungan efter 14 km, sen följde ett 6 km långt jojjande där jag alltså fick lucka utför som de tog in uppför. Eftersom jag var något piggare även på slätt, kunde jag tillslut mala jag ner mina motståndare och vinna. Den avgörande luckan fick jag efter 20 km men de andra gav sig inte och var bara 21 ,25 resp 64 sek efter. Det var såklart inga topplöpare med men ändå en skön känsla att vinna och ett roligt lopp. Jag hade faktiskt sett fram emot loppet hur konstigt det än kan låta för det var j-igt jobbigt. Min tid blev 1.37.39, vilket borde kunna motsvara en tid runt 1.56 på Lidingö (speciellt om jag inte tävlat dan innan) vilket skulle vara väldigt bra (pers där 1.54.58). Nu hade jag dock inte tänkt springa LL, vilket kanske är synd när jag fick en gratis anmälan på det loppet i pris.

 Såg på Agenda på TV och Reinfelt sa att ”lägre inkomstskatter ger fler jobb”. Han vägrade dock förklara hur han fick ihop den ekvationen. Nä han kunde lika gärna sagt ”jag vill hjälpa mina rika kompisar”. Sedan rapporterades om grymheter mot kvinnor och barn i Afghanistan. En regim som utövar ondska i sin allra fulaste form. ”Det står i Koranen” säger de och mitt förakt mot ett sånt uttalande och dessa handlingar är totalt.

 Klart glättigare är det som vanligt på idrottsfronten. Det är nu tydligt: BK Häcken är bäst i landet i fotboll. Troligen har de inlett spurten för sent, men man vet aldrig, vara 6 poäng från toppen nu.

Dubbelseger i Finnkampen och varje år förundras man hur en enskild landskamp kan väcka sådana känslor. Men kul är det, speciellt att mindre kända, men ambitiösa idrottare får chansen att visa upp sig. Det är liksom lite gulligt.

Apropå TV, Jens Linds ”Stopptid” efter Sportspegeln är så gott som alltid grymt bra. Idag lika målande som alltid om den gudabenådade löparen Gunder Hägg. Han var en sann folkhjälte men diskades på livstid av mycket sjuka människor för att han fick ihop lite pengar på sitt löpande. Han satte 15 världsrekord, men ska man vara lite ärlig: det var världskrig, distanserna var ofta udda och troligen fanns det ett gäng östafrikaner som skulle slå honom om de hade räknats till ”världen” på den tiden.

Skönt att somna efter en händelserik helg!

Jag tror att en blogg lite går ut på att man skriver ofta på den och det kan man väl inte med bästa vilja säga att jag gör. Tidigare har det varit lite som att ropa ut i rymden men det är kul att fler hittat hit i och med Amandas grandiosa ankomst till världen. Och det är ju såklart roligt, så nu får jag allt se till att skriva lite mer och lägga in lite bilder.

Men det finns även lite annat att reflektera över. Friidrotts-VM har börjat och lightning Bolt är otroligt underhållande att se. Et fysikaliskt monster men det som gör honom så populär är att han samtidigt är som en buspojke. Showar och kutar. Det kan bli lite patetiskt när alla de andra muskelknippena ska showa som honom på start. Känns lite tillgjort och visar att även bland dessa atleter vill man vara som coolaste killen i klassen.

Lika cool - ja faktiskt - är Kenenisa Bekele. Han vann 10 000 m igår och han bor granne med Bolt på mars. Eriterianen Tadese låg och tryckte km efter km på 2.35 min/km och en efter en släppte men Bekele sprang helt avslappnat bakom. Efter lugna 3-4 km hade de just över 13 min på sista 5 000 och på det - voila - ett sista varv på 56,2 sek, tack för det. 56,2 ja den lille etiopiern må vara förlåten, det gick ju så fort sista 6 km, annars brukar han lägga sista varvet på 53 sek. Det ska inte gå och ändå gör han det helt avslappnad. Mer om honom efter VM.

Fotbollsallsvenskan är ett sorglustigt kapitel. Sorgligt för att lagen är så ostabila, lustigt för att allt kan hända. Kul med Häcken, men det är ju Blåvitt jag håller på, dock tror jag på som bäst trea i år.

Jag själv åkte till Halmstad och sprang en halvmara på grusstig. Småkuperat bitvis, annars platt. Tyvärr var det busväder med styv kuling och ihållande regn på den väderkänsliga banan utmed kusten vid Tylösand. Stark i början men sen stum ett tag och ångrar att jag inte chansade lite och hängde på en klunga som jag taktiskt - trodde jag - släppte efter 5-6 km. Hamnade lite väl ensam och mitt mål att gå på 1.18 missade jag med 5 sek. 1.19.05 var ändå dryga minuten bättre än på Göteborgsvarvets felmätta bana från i våras. Lördagens bana fick Garmin till 75 m för lång vilket definitivt är inom felmarginalen. Lite synd med allt folk på slutet som gick på stigen. Ännu mer synd var att funktionärerna slarvade bort mitt överdrag. Väntar på det de ska lösa det där.

Amanda och hennas mamma sover nu sött och tyst hör jag. Idag fyllde hon (Amanda alltså) 3 veckor och på BVC vägde hon in på 3202 g, en ökning med 360 g på 7 dar. Gött jobbat min lilla flicka (och min tålmodiga fru)! Nu är hon även helvmetern jämnt.
Här kommer de två senaste veckorna på lite bilder.


Premiärpromenad till Blacktjärn. Fatastiskt idylliskt och skönt - en bra målbild!


Amanda gillar att bada. Alltid lite skeptisk först men sen blir hon helt avslappnad. Babysim nästa!


Sen är det mysigt att bli insvept i en mjuk handduk.


Ett sommarbarn måste ju få uppleva en dag i solstolen. Fats man får ju anpassa, ljus är bra men inte för stark sol när man bara är 10 dagar, så björkens skugga, paraply och barnvagnslift får duga den här sommaren.
Moster>> Ser du vad fint Buxbomen växer i bakgrunden!? Den här varianten blir dock inte mer än en halvmeter.


Ibland vill man bara krypa ihop till en liten boll :-)


Äntligen får Amanda träffa farbror Alexander.


Och inte bara träffa förresten, man kan ju alltid testa att gnaga på honom. Nyckelben är ju inte fy skam. Verkar kittla gott på lillebrorsan.


Många vill träffa Amanda. Här får hon bekanta sig lite med sin kommande kompis (åtminstone innan barnen själva får välja). Hanna och Andreas lilla kan komma vilken dag som helst, sen flyttar de till Sävedalen.


Efter Gotland men innan Amanda var vi på Vinga med familjen Sandström. Jag lovade efter Gotlandsbloggandet att skriva om Vingaresan men hann viss tinte med det. Då var vi där med Johanna, Marrtin och Malte som vi då tyckte var en liten liten plutt. En knapp månad senare träffade vi dem igen...


... och då verkar lille 4 månaders-Malte plötsligt vara gigantisk. Amanda vågar inte ritkigt bekanta sig med honom än.


Här har hon dock hamnat i riktigt säkra händer. Det är Nadja Ahnoff 2,5 år som tar väl hand om henne.

Det var äät för den här natten. Missa inte OL-VM från Ungern på TV imorn!

I tisdags morse klockan 09.02 den 28 juli såg hon dagens ljus, vår lilla Ingo som blev en Amanda! I nästan varje kurs/ föreläsning/ artikel har förlossningen jämförts med ett maratonlopp, och visst, Linda tangerade i princip min tid från Stockholm marathon för två månader sen, men på den tiden hann hon med så mycket mer!

En intensiv förmiddag börjar med att värkar går igång på allvar strax efter kl 06 på tisdagsmorgonen. Egentligen har de nog pågått ett tag för vad jag omtöcknad minns har Linda väckt mig rätt många gånger under natten. Klockan 02 hade vi ringt till BB som försäkrat oss om att det är helt lugnt. Samma besked får vi strax efter 07 men en kvart senare får vi OK att åka in då Lindas smärtor är riktigt intensiva. P-biljetten betalas kl 07.47 och en kvart senare konstaterar en lätt chokad barnmorska att Linda är öppen drygt 10 cm, vilket innebär att min stackars söta fru har bitit ihop nåt helt otroligt under natten. Här pratar vi hög smärttröskel! Det blir alltså bara en timmes kamp inne på BB och Linda var grymt fokuserad, man blir imponerad av dessa krafter!

Efter 70 minuter inne på Östra sjukhusets förlossningsavdelning är det stora ögonblicket inne. Tillsammans med en barnmorska tar jag - helt förbluffad - emot en liten, liten vän som jag ännu inte känner. Nog hade jag på känn att det skulle komma ut en baby och att det inte var en domkraft eller liknande som var där inne i magen, ändå tappar jag hakan när det lilla livet tittar fram. Helt fantastiskt! Efter en snabb titt utbrister jag "Linda, det är en liten tjej" tårar och skratt bubblar ur mig och jag tar tag i henne. Glömmer sånär av det där med att hon sitter fast med navelsträng. Bebisen ser alldeles skrynklig och kladdig ut och jag tar henne innanför min skjorta och håller henne mot bröstet. När jag sitter och bara älskar den lilla skrynkliga och kladdiga tjejen torkar hennes fosterfett in efter hand och ansiktsdragen framträder alltmer och hon är det sötaste jag sett och otroligt len, inte som siden utan mjukare.

Under den närmsta timmen tar personalen hand om min bragd-Linda och jag myser och får en ny bästa vän. Den lilla vännen kom 4 veckor före beräknat leveransdatum och var därför en lite plutt. Hon väger strax efter födseln in på 2 600 gram och är 48 cm i strumplästen.

Här följer en liten bildpresentation av Amandas 5 första dagar.


Här är Amanda bara en timme och hon tror att jag har en mors gåvor.


En trygg modersbarm är bra när man bara är en timme gammal och fortfarande lite tilltuffsad.


Här har familjen fått lämna förlossningsavdelningen och kommit till BB och instinkterna sitter som synes!


Väldigt mysigt och härligt för mina favoriter.


Sovdags första natten.


Efter två nätter hos mamma får Amanda (som just den här dagen fått sitt namn spikat) får hon sova hos pappa. Det var den allra härligaste natt jag varit med om och som synes hade mungiporna mötts på baksidan skallen på mig om jag inte haft öronen i vägen. Riktigt svårt att somna när man kan titta på alla små grimaser, bli hållen stenhårt i lillfingret och få de allra mjukaste råsopar från pyttesmå händer.


Mormor förevigar den glada familjen. Ja två är riktigt glada, en är mest trött och hängig.


Tre generationer tjejer.


Hon har en avslappnad sovställning.


Amanda orkar med stor ansträngning kolla in sina nya blommor.


På sin fjärde levnadsdag har hon börjat klara sig så bra att hon får åka hem. Det visar sig finnas plats att växa i i den nya barnvagnen.


Det bär av hemåt en blåsig fredag.


Och hemma på Brolyckan, DÄR kan man slappna av!


Är det en kyrklig liten fröken måntro? Vad sägs om den här Jesusposen!?!


På lördagen var det dags för stort släktkalas!


Festföremålet sov till en början mest och märkte inte ens att hon blev dubbad till IFK:are av farbror Rikard.


Men efter ett tag blev alla nya röster så spännande att hon tittade upp. Här ligger hon trygg i storkusin Jonathans knä.


Lika tryggt i Ricks knä medan Jonathan och faster Johanna känner efter lite.


En våg är ett utmärkt ställe att sova på.


Dags att fylla fem. Dagar alltså. Kanske har all uppmärksamhet på gårdagens stora släktkalas blivit för mycket. Som den vanaste stjärnan möter hon pressens fotoblixtar med ett bestämt "No pictures!"

Då är det väl bäst att respektera det. För ett litet tag i alla fall. Fortsättning lär följa!

Visst var det ruskigt varmt (och jobbigt!) att köra intervaller med GMOK på Skatåsmilen idag - min idé att avsluta dem så man kunde ta ett dopp i Delsjön kom fram för sent - men det var fantastiskt skönt när det var klart.

Det finns nog bara en sak som är bättre än att ha semester - att snart ha semester. Trots att årets varmaste period kommer at ha tagit slut lagom till att jag börjar min semester, är det en riktigt skön känsla att gå och räkna ner dagarna tills man barfota får skutta ut i sommaren likt en skolpojke. Imorn ska jag allt ta mig upp till Blacktjärn för ett kvällsdopp efter rullskidorna, jaa det ska jag.

Inget negativt, jo det får väl vara alla vägarbeten och bussar som prejas under parollen "störst går först".

Nu har jag påbörjat min sista vecka innan semestern. Man får säga att det är många som börjat varva ner, det märks lite överallt. Ska bli grymt skönt med 4 lediga veckor och sen till hösten väntar spännande saker. Linda mätte in på midjemåttet 109 cm. Vet inte vad hon brukar ha men jag klarade mig på 84 nånting.

Tror jag har levt skapligt sunt det senaste, trots grilltema hela helgen. Känner att när jag är sådär nästan onödigt positiv kan jag passa på att påstå att formen är skaplig. Löpning varannan dag och rullskidor ungefär varannan är nog en bra melodi. Teorin nu är 1 rejält långt löppass i veckan, två med tempo och om det blir nåt mer får det bli vad det blir. Ska man vara lite rättvis är en stor anlening att jag inte KAN springa varje dag p g a en ömmande häl/ hälsena.

Nu vann Tyskland U21-EM. Fast de som spelar får vara 23.. nånting.. om de är födda rätt datum och spelat rätt matcher. Hmm, känns ruskigt svävande. Ett tag hade U21-fotbollen en regel om att man fick ha två överåriga. Dessa kunde i princip vara hur gamla som helst. Ja inte så noga som ni märker, men bra fotboll har det varit. Då har ConfedCup nog varit tråkigare med väldigt ojämna insatser av klasslagen.