krillekrocko

I tisdags morse klockan 09.02 den 28 juli såg hon dagens ljus, vår lilla Ingo som blev en Amanda! I nästan varje kurs/ föreläsning/ artikel har förlossningen jämförts med ett maratonlopp, och visst, Linda tangerade i princip min tid från Stockholm marathon för två månader sen, men på den tiden hann hon med så mycket mer!

En intensiv förmiddag börjar med att värkar går igång på allvar strax efter kl 06 på tisdagsmorgonen. Egentligen har de nog pågått ett tag för vad jag omtöcknad minns har Linda väckt mig rätt många gånger under natten. Klockan 02 hade vi ringt till BB som försäkrat oss om att det är helt lugnt. Samma besked får vi strax efter 07 men en kvart senare får vi OK att åka in då Lindas smärtor är riktigt intensiva. P-biljetten betalas kl 07.47 och en kvart senare konstaterar en lätt chokad barnmorska att Linda är öppen drygt 10 cm, vilket innebär att min stackars söta fru har bitit ihop nåt helt otroligt under natten. Här pratar vi hög smärttröskel! Det blir alltså bara en timmes kamp inne på BB och Linda var grymt fokuserad, man blir imponerad av dessa krafter!

Efter 70 minuter inne på Östra sjukhusets förlossningsavdelning är det stora ögonblicket inne. Tillsammans med en barnmorska tar jag - helt förbluffad - emot en liten, liten vän som jag ännu inte känner. Nog hade jag på känn att det skulle komma ut en baby och att det inte var en domkraft eller liknande som var där inne i magen, ändå tappar jag hakan när det lilla livet tittar fram. Helt fantastiskt! Efter en snabb titt utbrister jag "Linda, det är en liten tjej" tårar och skratt bubblar ur mig och jag tar tag i henne. Glömmer sånär av det där med att hon sitter fast med navelsträng. Bebisen ser alldeles skrynklig och kladdig ut och jag tar henne innanför min skjorta och håller henne mot bröstet. När jag sitter och bara älskar den lilla skrynkliga och kladdiga tjejen torkar hennes fosterfett in efter hand och ansiktsdragen framträder alltmer och hon är det sötaste jag sett och otroligt len, inte som siden utan mjukare.

Under den närmsta timmen tar personalen hand om min bragd-Linda och jag myser och får en ny bästa vän. Den lilla vännen kom 4 veckor före beräknat leveransdatum och var därför en lite plutt. Hon väger strax efter födseln in på 2 600 gram och är 48 cm i strumplästen.

Här följer en liten bildpresentation av Amandas 5 första dagar.


Här är Amanda bara en timme och hon tror att jag har en mors gåvor.


En trygg modersbarm är bra när man bara är en timme gammal och fortfarande lite tilltuffsad.


Här har familjen fått lämna förlossningsavdelningen och kommit till BB och instinkterna sitter som synes!


Väldigt mysigt och härligt för mina favoriter.


Sovdags första natten.


Efter två nätter hos mamma får Amanda (som just den här dagen fått sitt namn spikat) får hon sova hos pappa. Det var den allra härligaste natt jag varit med om och som synes hade mungiporna mötts på baksidan skallen på mig om jag inte haft öronen i vägen. Riktigt svårt att somna när man kan titta på alla små grimaser, bli hållen stenhårt i lillfingret och få de allra mjukaste råsopar från pyttesmå händer.


Mormor förevigar den glada familjen. Ja två är riktigt glada, en är mest trött och hängig.


Tre generationer tjejer.


Hon har en avslappnad sovställning.


Amanda orkar med stor ansträngning kolla in sina nya blommor.


På sin fjärde levnadsdag har hon börjat klara sig så bra att hon får åka hem. Det visar sig finnas plats att växa i i den nya barnvagnen.


Det bär av hemåt en blåsig fredag.


Och hemma på Brolyckan, DÄR kan man slappna av!


Är det en kyrklig liten fröken måntro? Vad sägs om den här Jesusposen!?!


På lördagen var det dags för stort släktkalas!


Festföremålet sov till en början mest och märkte inte ens att hon blev dubbad till IFK:are av farbror Rikard.


Men efter ett tag blev alla nya röster så spännande att hon tittade upp. Här ligger hon trygg i storkusin Jonathans knä.


Lika tryggt i Ricks knä medan Jonathan och faster Johanna känner efter lite.


En våg är ett utmärkt ställe att sova på.


Dags att fylla fem. Dagar alltså. Kanske har all uppmärksamhet på gårdagens stora släktkalas blivit för mycket. Som den vanaste stjärnan möter hon pressens fotoblixtar med ett bestämt "No pictures!"

Då är det väl bäst att respektera det. För ett litet tag i alla fall. Fortsättning lär följa!