krillekrocko

Nytt rekord i frånvaro tror jag men nu bloggas det igen!

Helgen dominerades av Stockholm maraton. Jag gjorde mitt fjärde i rad och 7:e lopp i Stockholm totalt. Räknar man in alla så var detta ett litet jubileum då jag nu genomfört 10 maror.

Mina förberedelser hade inte varit optimala. Lite för få mil helt enkelt. Men kanske kanske skulle det gå, jag gjorde ju riktigt bra tid i Växjö (2.45.44) för bara ett drygt halvår sen och med bra väder så... Så blev det inte, 25 soliga grader och friska vindar såg till att det blev långa tider överlag.

Tiden blev min näst sämsta någonsin. Sämre bara tjockisåret 2001. Fruktar att jag inte är så värst smärt nu heller. Vägde in på makalösa 71,7 i lördags morse. Då hade jag magen stinne efter kolhydratladdning så det förklaras väl lite av det men jag får nog se upp. Dålig tid som sagt, men ska jag vara lite snäll mot mig själv har jag legat så grymt jämnt på de flesta av mina maror så 4 min över snittiden kan verka mycket men är inte det på maraton. Varje år brakar kompetenta löpare igenom totalt, speciellt just på Stockholm. Som exempel kan nämnas svenske mästaren på halvmaran från Göteborgsvarvet, Erik Pettersson som fick det så tungt på slutet att jag tog in 3 min på honom sista milen, och då hade jag inte den bästa farten den biten.

En annan som fick syna väggen var min träningspolare inför S-maran, Robert Westman. Två långpass på 31 reps 35 km har vi kamperat ihop. För att vara en sån eremit som jag är det väldans mycket. Robban var 4 min för mig på Varvet men igår hittade jag resterna av honom på Norr Mälarstrand. Knapp styrfart på grabben där vid 35,5 km och 2 km senare bröt han! Borde väl kunnat fullfölja tycker man, men en maraväggning är inte lätt att handskas med. När jag passerade honom kände jag att i den interna striden var segern i hamn om jag bara kunde hålla mig på benen.

Strax därefter var jag nära att spy, fick nästan stanna och hulkade flera gånger. Hade nämligen blivit bjuden på gift av en funktionär. "Sprtdryck" skrek han och så nappade jag åt mig hans flaska. Ev kan det varit buljong, ja det tog ända till efter målgång innan jag fick bort den äckliga smaken.

 Mitt största problem var annars kramp. Med 7 km kvar var den hotande nära, med 4 km var högg den några gånger och med 3 km kvar var jag tvungen att stanna och stretcha. De sista 3 km blev sen lätt parodiska då jag stapplade med nästan raka ben utan att kunna trycka på. Tillslut var jag rentav lite utvilad i övriga kroppen och jag kunde lätt lägga på en spurt sista 20 metrarna när två gubbar försökte gå om. Problemet var bara att efter ca 5 snabba steg knöt sig båda vaderna till små bollar och jag fick stretcha ut dem i princip på fotograferna efter målgång. Jag var för de två som hotade mig och fick 86:e plats på storbildsskärmen men så är det det där med nettotider. Jag trodde inte placeringarna räknades efter dem på S-maran men nu i efterhand verkar det så ändå. Jaja, skit samma, 88:a på 2.52.34 och nästa gång jag springer den anrika distansen vill jag vara bättre förberedd. Årets lopp kommer jag nog mest komma ihåg av sociala skäl. Mer om det en annan gång tror jag bestämt. Nu ska jag försöka sova, det var inte så lätt i natt, det bara kröp i kroppen på mig.

Go'natt!

Tjenare alla monsterdiggare!

De som till äventyrs följer min blogg med stor spänning har säkert noterat en oacceptabelt lång skolkning från min sida, på min sida, men kanske är vederbörande ändå på min sida. Chelsea lipar och galna idioter dödshotar en stackars norrman för att han ställde upp på självplågouppdraget att vara domare i Champions league. Det är klart, när spelare, stora idoler för tusentals fans, beter sig som de gjorde och jagade domaren, ja då är det nog lätt hänt att de allra allra mest korkade av dessa fans tar till sådana brösttoner. Som tur är kommer inget hända norske domaren. De som uttalar såna hot är nämligen lika fega som de är korkade. Nä Chelsea hade sin bonntur mot Liverpool och det kan inte hålla i alla evighet. Heja Barca som förresten spelar med Unicef som enda reklam på tröjorna.

Det blev inga läktarkravaller på Ryavallen igår trots att jag oturligt missade 11:e platsen på Grabbataget med 2 ynka sekunder. Nu blev jag 13:e men var som sagt värd 11:e platsen. Eller kanske förstaplatsen - i H35. Men nu var jag ädel nog att springa mot de unga hungriga konkurrenterna. 27.52 på 7,8 flacka men lite knixiga km får numera anses som godkänt. 1,5 min från 2002 års lopp då senaste storformen infann sig. Dock var jag sliten då men å andra sidan har banan blivit ca 20 sek längre efter att det byggdes en kub som kallas Borås arena. Den byggdes alltså helt utan tanke rakt över Grabbatagets slutkilometer.

Nu ska alltså Varvetformen slipas. En sorglig sak som hänt är att jag efter 16 år i elitledet får krypa ner i led 1b. Fick reda på av en av konkurrenterna igår att han kvalat in till elitledet på sin Finalloppstid från i höstas. Eftersom vi där var helt jämna ringde jag för att höra om möjligheterna att stå i elitledet för mig också. Jag fick en OK förklaring att jag låg lite dåligt till med tiderna och dessutom var jag en månad sent ute. Gott så men innan jag fick denna rimliga förklaring fick jag en intressant pratstund med en oväntat dryg tävlingsledare. Många klasser från Hultman som förresten är Chelsea-anställd. Cirkeln på dagens resonemang är alltså sluten. Hursomhelst, startledet gör inget, i sann Göteborgsvarvsanda satsar jag på kvantitet istället för kvalitet. Jag gör mitt 25:e lopp tillsammans med 54 000 andra. I övrigt är jag inget Stockholmsfan men Lidingöloppet och Stockholm maraton är och fortsätter att vara väldigt mycket bättre arrangemang än Varvet.