krillekrocko

Efter gårdagens 12-timmars arbetsdag känns det skönt att få en hemmadag med Amanda. Nu är det förmiddagssovning för lilla hjärtat så då ska jag testa en ny giv – att blogga när det inte är natt, får se hur det går.

 Sen senast har vårens två löparmål (Göteborgsvarvet och Stockholm maraton) avklarats och kanske är det första gången jag varit nöjd med båda! Det kan ha att göra med att jag vid min numera aktningsvärda ålder har en mer nyanserad bild av vad jag klarar av, men det kan också ha att göra med att jag faktiskt sprang bättre än på flertalet år. Min kanske allra bästa löpgren är att gissa resultat. Innan Varvet sa jag till folk att jag skulle ha 1.18 – det blev 1.18.23. Innan S-maran hade jag gått ut med att 2.46 skulle jag vara nöjd med – jag fick 2.45.18. Varvet var ingen supertid (har sprungit snabbare där 13 gånger) men det positiva var placeringen, nämligen 72:a. Anledningen var att den 22 maj bjöd på en fuktig värme som gjorde att minst 95% av alla underpresterade. I svenska elitgänget rörde det sig om 2-3 min sämre tid än vanligt och bland motionärer upp mot 2 timmar rörde det sig om så mycket som 5-10 min. Lite märkligt eftersom det ”bara” var 25 grader. Luftfuktigtheten, kall vår och plötslig värme med stigande temperatur under eftermiddagen är tänkbara orsaker. Förra året är jag övertygad om att banan skandalöst nog var 300-400 m för lång, men i år stämde med nog bättre. 75 m för lång enligt min GPS men det är inom felmarginalen.

 Själv kände jag mig lite trög i 3 km, men sen lättade det och ett flyt infann sig till ca 12 km då jag blev trött. Lite väl tidigt men jag räddades nog av den mentala boost som det innebar att hela tiden passera andra löpare. Genom Nordstan och uppför Avenyn tog jag massa konkurrenter som brukar slå mig och fick ytterligare energi. Miltiderna 36.50 -37.37 var helt OK i jämnhet.

Det var således med förnyat självförtroende jag två veckor senare äntrade Lidingövägen och starten för huvudstadsmaran. 3.40-tempo de första km kändes väldigt lätt och fram till ca 14 km kunde jag bara flyta på. Därefter fick jag jobba på lite mer i ca en mil, då kom vad som kan betecknas som ordentlig trötthet. Inte helt slut men ändå tillräckligt jobbigt för att 17 km kvar skulle kännas rejält besvärligt. Tempot sjönk kontinuerligt under loppet (miltider 37,5 – 38,5 – 39,5 – 40,5) men det gick ändå att bita ihop och sista 7 km kunde jag trycka på lite extra men kramphugg i högervad sista km gjorde att jag inte kunde göra en ordentlig satsning på att komma under 2.45. Hade faktiskt trott på lite bättre placering (63:a) på den tiden men Stckohommarathonlöparen var väl på hugget i de ovanligt goda väderförutsättningarna (20 grader) efter tre raka år med 25-31 grader och stekande sol. Missade mit pers från 2002 med 1.04 men var 7 min bättre än förra året och detta var min tredje bästa maratid (av 13 lopp) och den bästa på 8 år. Antagligen för mycket fakta för de flesta men detta får funka lite som dagbok för mig själv också.

För de som ändå orkar läsa vill jag tacka familjerna Hamberg och Lavemark för ivrigt påhejande längs vägen och efter loppet – sånt värmer! Även Treudden var på plats med trogen representant J Allra bäst var ändå som vanligt mina trognaste fans Linda och Amanda!

Det blev en intensiv och väldigt lyckad helg som inleddes på fredagen med bilning till Gävle och storkusin Emils examen från grundskolan. Kalas med massa kusinlek på kvällen och sedan vidare till Stcokholm på lördag morgon. Efter felkörning hamnade vi på en parkering gratis och nära. Ibland är det rätt att göra fel. Efter ovan nämnd löpning blev vi bjudna på grillkväll och övernattning hos Lavemarks i Saltsjö-Boo. Nationaldagen fullbordade helgens 130 bilmil med hemresa.

 Amanda är numera betydligt med mobil då krypning har blivit ett nytt inslag i hennes liv. Promenad med lekvagn på gräsmattan är en annan favorit och finns med på charmig videofilm.

Kan vara lagom nu till sommaren speciellt om jag lyckas hålla gräsmattan välklippt och fin. Får bli en putsning i helgen. Ikväll tänkte jag gå på afterwork med jobbarkompisar. Ska bli kul om inte min nyvunna förkylning sätter käppar i hjulet.

Och så då fotbolls-VM, detta jätteevenemang som startar idag. Jag hoppas på att kunna se så många matcher som möjligt. Gruppspelet kan dock ge en viss osocial prägel på livet. När de kommer till kvarts och semifinalerna brukar en tomhet infinna sig över att det bara är en match om dan, eller – ännu värre, en varannan dag!

Jag tycker Spanien ser heta ut men det fattar väl de flesta. Kanske dags för England att ha tur? Jag hissar en varningsflagg för dem. Sen vore det kul om afrikanska lagen äntligen kunde lyckas. De spelarcharmigt på nåt sätt. Synd att inte Sverige är med såklart , men saknar även Ryssland. Kanske jag ska ta och VM-blogga, den idén tror jag knappast någon annan fått :-)

Åsså lite Amandabilder:

Sidebyfamiljen i gröngräset efter Göteborgsvaravet. Samma gräspplätt gäller sen 1984. Mitt 26:e "Varv" på banan och Mandas första som åskådare, och då....


... gäller det att göra ett bra första intryck. Amanda valde den coola stilen. ELler var det mamma som valde..?



Min storasyster Johanna har fyllt 40år och det firades på Jungman Jansson


Efter Stockholm marathon finns också en obligatorisk gräsplätt att vila ut på. Margaretha och Lasse är med och Amanda återställer energibalansen med banan.



I onsdags var Amanda på Gretas 1-årskalas. Som synes full fart som vanligt på dessa tillställningar!



Till sist: om ni inte visste det är det jättekul att göra snöänglar i sanden!