Comeback
Då gör jag alltså en efterlängtad (?) comeback i bloggvärlden. Jag bryter helt enkelt 4 månaders tystnad, tar bladet från munnen o s v. Det var väl så att jag kände att jag hade så mycket mer att ge bloggvärlden att jag inte kunde låta det hela bero.
Jag fattar alltså den imaginära penna nu när den värsta Vasaloppsbesvikelsen lagt sig. För andra året i rad var jag inte kurant under detta anmärkningsvärt långa lopp. Förra året tog jag mig runt, det räckte med att sänka tempot så kunde jag ta mig imål på en tid ca 20 min längre än vid friskt tillstånd. Denna kämpainsats gav mig ett mediokert resultat samt över 3 veckors sjukdomsperiod. I år drabbades jag av magsjuka 2,5 dygn innan start och trots lugn och städad öppning kunde jag bara åka 4 mil innan illamåendet satte fart och jag fick bryta efter 48 km, då jag passerat Evertsberg. Tiden då pekade mot 4.45-4.50 trots att jag under dessa knappa 5 mil inte alls var återställd. Den indikationen gör att jag tror mig i friskt tillstånd absolut kunna gå under 4.45 och kommit nånstans på plac 250-300 vilket had evarit kanon. Men detta är ju som sagt bara teorier, man får (som väl är) inga medaljer för vad man skulle kunna haft - det är leverans som gäller. Till nästa år ska jag vässat tekniken ytterligare och sen hoppas jag på min motivation att köra grispassen. Ska det gå bra blir de många men jag brukar kunna bita ihop, får se om det gäller även när jag närmar mig den avgrund som folk kallar 40 årsstrecket...
Nu är jag inte längre skidåkare utan marathonlöpare. Om 25 dagar ska jag springa Rotterdam marathon i Holland. Hela lilla familjen ska dit och hälsa på kompisar och vad passar då bättre än att springa 42 km?!?! Under vintern har det förresten blivit 4 lopp över just den distansen, fast på skidor då. Men visst sa vi att vi lämnat det kapitlet!? Nu har fotbollsallsvenska börjat också. Grym start för Blåvitt, 3-0 borta mot KFF.
Jag nämner detta med marathon och allsvenskan för att belysa den lustiga omständigheten att senast jag bloggade, för 4 månader sedan, då hade just allsvenskan avgjorts. Jag var då för sur för att Blåvitt förlorade "finalen" mot AIK att jag inte ville gå närmare in på det men nu kan jag hantera detta faktum. Då hade jag även just sprungit förra årets sista mara och fast jag då var sugen på den sporten tvingade årstiderna mig mer eller mindre till att skifta sport. Det var då inte alls meningen att ignorera vare sig det fotbollsallsvenska uppehållet eller skidvintern - tvärtom, det har varit en fantastisk vinter på alla sätt, väl värd att skriva om. Jag har helt enkelt inte funnit tiden för det.
Att det varit en vinter som slår alla rekord vad gäller snö, det tål att poänteras, men framförallt har det varit en vinter med mycket av den underbara lilla dam vid namn Amanda som blivit dubbelt så gammal sedan Törnrosabloggen senast var vaken.. Idag har jag haft min första pappadag som jag och Amanda varit ensamma hemma tillsammans och fr o m nu komme rjag vara hemma 2-3 dagar i veckan under våren och sedan hela hösten. Kanske det kan bli mer bloggtid i och med det.
Kanske gör jag då lite tillbakablickar på vintern som gått men här kommer en snabbresumé över vad lilla varit med om sen sist:
22 nov var det dop. Faster och moster var faddrar
Sedan var det dags för första besöket på Kållandsölandet för Amanda. Mys i höstrusket.
Julen närmade sig och Amanda fick vara tomte. Här i flygande skepnad
Sitt första nyår har hon firat. Bästa att ha hörselskydd mot alla smällare.
Kanske har ändå detta varit Amandas höjdpunkt i vinter; babysim!
Massa bad och bus och många nya kompisar. för en vecka sen tog hon Krabban, nu är det kursen Grodan som gäller. Här är hon i sitt ässe i bassängen.
Nu har jag sprungit och tröstat min lilla hjätrevän var femte minut i en timma så nu fick hon komma upp lite och vara med och blogga. Tror det är lite svårt att sova med hennes snuviga näsa. Snytningar och näsdroppar är inget som en bestämd dam i 7,5 månadersåldern ser med blida ögon på.
God natt!
Jag fattar alltså den imaginära penna nu när den värsta Vasaloppsbesvikelsen lagt sig. För andra året i rad var jag inte kurant under detta anmärkningsvärt långa lopp. Förra året tog jag mig runt, det räckte med att sänka tempot så kunde jag ta mig imål på en tid ca 20 min längre än vid friskt tillstånd. Denna kämpainsats gav mig ett mediokert resultat samt över 3 veckors sjukdomsperiod. I år drabbades jag av magsjuka 2,5 dygn innan start och trots lugn och städad öppning kunde jag bara åka 4 mil innan illamåendet satte fart och jag fick bryta efter 48 km, då jag passerat Evertsberg. Tiden då pekade mot 4.45-4.50 trots att jag under dessa knappa 5 mil inte alls var återställd. Den indikationen gör att jag tror mig i friskt tillstånd absolut kunna gå under 4.45 och kommit nånstans på plac 250-300 vilket had evarit kanon. Men detta är ju som sagt bara teorier, man får (som väl är) inga medaljer för vad man skulle kunna haft - det är leverans som gäller. Till nästa år ska jag vässat tekniken ytterligare och sen hoppas jag på min motivation att köra grispassen. Ska det gå bra blir de många men jag brukar kunna bita ihop, får se om det gäller även när jag närmar mig den avgrund som folk kallar 40 årsstrecket...
Nu är jag inte längre skidåkare utan marathonlöpare. Om 25 dagar ska jag springa Rotterdam marathon i Holland. Hela lilla familjen ska dit och hälsa på kompisar och vad passar då bättre än att springa 42 km?!?! Under vintern har det förresten blivit 4 lopp över just den distansen, fast på skidor då. Men visst sa vi att vi lämnat det kapitlet!? Nu har fotbollsallsvenska börjat också. Grym start för Blåvitt, 3-0 borta mot KFF.
Jag nämner detta med marathon och allsvenskan för att belysa den lustiga omständigheten att senast jag bloggade, för 4 månader sedan, då hade just allsvenskan avgjorts. Jag var då för sur för att Blåvitt förlorade "finalen" mot AIK att jag inte ville gå närmare in på det men nu kan jag hantera detta faktum. Då hade jag även just sprungit förra årets sista mara och fast jag då var sugen på den sporten tvingade årstiderna mig mer eller mindre till att skifta sport. Det var då inte alls meningen att ignorera vare sig det fotbollsallsvenska uppehållet eller skidvintern - tvärtom, det har varit en fantastisk vinter på alla sätt, väl värd att skriva om. Jag har helt enkelt inte funnit tiden för det.
Att det varit en vinter som slår alla rekord vad gäller snö, det tål att poänteras, men framförallt har det varit en vinter med mycket av den underbara lilla dam vid namn Amanda som blivit dubbelt så gammal sedan Törnrosabloggen senast var vaken.. Idag har jag haft min första pappadag som jag och Amanda varit ensamma hemma tillsammans och fr o m nu komme rjag vara hemma 2-3 dagar i veckan under våren och sedan hela hösten. Kanske det kan bli mer bloggtid i och med det.
Kanske gör jag då lite tillbakablickar på vintern som gått men här kommer en snabbresumé över vad lilla varit med om sen sist:
22 nov var det dop. Faster och moster var faddrar
Sedan var det dags för första besöket på Kållandsölandet för Amanda. Mys i höstrusket.
Julen närmade sig och Amanda fick vara tomte. Här i flygande skepnad
Sitt första nyår har hon firat. Bästa att ha hörselskydd mot alla smällare.
Kanske har ändå detta varit Amandas höjdpunkt i vinter; babysim!
Massa bad och bus och många nya kompisar. för en vecka sen tog hon Krabban, nu är det kursen Grodan som gäller. Här är hon i sitt ässe i bassängen.
Nu har jag sprungit och tröstat min lilla hjätrevän var femte minut i en timma så nu fick hon komma upp lite och vara med och blogga. Tror det är lite svårt att sova med hennes snuviga näsa. Snytningar och näsdroppar är inget som en bestämd dam i 7,5 månadersåldern ser med blida ögon på.
God natt!
Kommentarer
Trackback
